Vad är det som får en människa att ge bort en del av sin kropp?
I mitt arbete som living-donor koordinator har jag genom åren haft många samtal med levande njurdonatorer både i samband med utredningen inför donation och efter donationen. Då jag började arbeta som living-donor koordinator 1998, väcktes ett intresse av att ta reda på vilka motiv som finns för att donera en njure. Med den frågeställningen började min forskarbana som ledde fram till en doktorsavhandling 2004 med titeln The essence of living kidney donation.
Som de flesta känner till är efterfrågan på organ för transplantation betydligt större än tillgången. Det gäller i alla länder. Av de personer som njurtransplanteras i Sverige får drygt 40% en njure från en levande givare. Det är en mycket hög andel jämfört med många länder i Europa. I framtiden kommer troligen fler och fler människor behöva transplanteras med nya organ tills vi kanske kan vända kurvan genom nya mediciner och behandlingsmetoder. Mycket forskning pågår också kring att ”odla” fram nya organ, något som är väldigt intressant eftersom det kommer leda till att varken avlidna eller levande donatorer då behövs. Men vägen dit är sannolikt lång.
Att försöka förstå hur människor tänker, reagerar och hanterar sin livssituation är oerhört intressant. Levande donatorer är friska personer som frivilligt utsätter sig för risker genom att operera bort en njure, enbart för någon annans skull. För donatorn finns det inga fysiska fördelar med att donera ett organ, men däremot finns psykosociala vinster som till exempel en bättre självkänsla och förbättrad livskvalitet genom att livspartnern, barnet eller vännen blir friskare och mer aktivt kan delta i livet igen.
För mottagararen är fördelarna mer uppenbara. Att få en njure från en levande givare är det bästa alternativet eftersom den njursjuke får en garanterat frisk njure med hög kvalitet och operationen kan planeras så att givare och mottagare kan vara i optimalt skick både psykiskt och fysiskt. Dessutom är väntetiden kort.
Idag är titthålskirurgi den vanligaste metoden vid njurdonation. Komplikationer kan visserligen uppstå efter en njurdonation, precis som efter alla kirurgiska ingrepp, men riskerna är små. Donatorn kan känna sig både fysiskt och mentalt trött under några veckor efter en donation. Självfallet påverkas donatorn också mentalt av hur det går för mottagaren av njuren. Efter 4-5 veckor brukar tröttheten minska, efter 2-3 månader har de flesta återhämtat sig helt och långtidsresultaten ser mycket bra ut.
I en studie av docent Ingela Fehrman-Ekholm och medarbetare som ofta citeras beskrivs att levande njurdonatorer lever längre. Detta är förstås grundat på att våra donatorer är en selekterad frisk del av befolkningen. En förutsättning för att behålla bra långtidsresultat också i framtiden är att vi fortsätter att ha en noggrann utredning, såväl fysiskt som psykosocialt, och att vi har fortsatt höga krav på att en donator ska vara helt frisk.
Den forskning jag bedriver sker framför allt genom intervjuer och enkäter, det vill säga både kvalitativa och kvantitativa forskningsmetoder. Det viktigaste med forskningen är att få fram mer kunskap om hur beslutsprocesser och olika val går till och hur livskvaliteten är både för levande donatorer och transplanterade patienter. Utifrån denna kunskap kan information och utbildning av donatorer och mottagare av organ förbättras, liksom hela omhändertagandet och uppföljningen efter såväl transplantation som donation.
Annette Lennerling, leg. sjuksköterska och docent i vårdvetenskap på Transplantationscentrum vid Sahlgrenska universitetssjukhuset