Mikaelas sjuttonde jul i dialys

När jag var tio år visste jag knappt vad njurar var. En barnläkare reagerade på att jag inte hade vuxit normalt på flera år. Vi fick veta att jag har njursjukdomen nefronoftis. Det var en chock för familjen, för jag hade inga symtom då. Täta sjukhusbesök följde, och jag sattes på väntelista för transplantation.

På julafton när jag var tolv år kom ett samtal – de hade hittat en njure! Vi blev så glada. Jag trodde att jag skulle få min vanliga barndom tillbaka efter operationen. Det var allt jag längtade efter. Men tyvärr blev det en propp i njuren, så jag blev inlagd i flera månader och måste redan som barn börja med dialys.

Som tur var kunde jag få en ny transplantation på sommarlovet när jag var 14. Direkt blev jag piggare och började må bättre. Åh, vad jag ville börja leva igen! Jag fick min tonårstid och gick gymnasiet som andra ungdomar. Men alla transplantat håller inte livet ut.

För mig tog det sju år, innan jag drabbades av kronisk avstötning.
Sedan dess har jag gått i dialys i 17 år, fyra gånger i veckan på sjukhus. Mitt immun­försvar har bildat mycket antikroppar som gör det svårt att transplanteras igen. Vid det här laget är jag mer eller mindre van. Men det finns så mycket jag skulle vilja göra. Kunna resa utan att tänka på dialysen. Bilda familj med min sambo. Mest av allt – leva normalt, kissa, äta och dricka som vanligt. Nu måste allt planeras, även julen, med dialystider, mat och dryck.

Ny forskning har faktiskt lett fram till en behandling som på sikt kanske kan hjälpa mig att få en ny njure. Jag kan bara fortsätta vänta, och hoppas.

Mikaela Persson