Om 10 år kan vi ha läkemedel som gör en avgörande skillnad
Om det är någon gåta som intresserar mig så är det vad som får vissa individer att börja tillverka antikroppar mot sin egen vävnad. Därför forskar jag kring inflammatoriska njursjukdomar, så kallade glomerulonefriter, främst sådana med autoantikroppar. Dessa sjukdomar är den bakomliggande orsaken till njursvikt hos en fjärdedel av alla individer som idag behandlas med dialys eller har fått en transplanterad njure.
Under de 30 år jag har forskat har det hänt väldigt mycket inom fältet och jag har kunnat bidra med några strån till stacken. För 30 år sedan kände forskarna bara till en autoantikropp vid glomerulonefrit. Antikropparna var svåra att påvisa och behandlingsalternativen var väldigt begränsade. Idag känner vi till autoantikroppar vid de flesta glomerulonefritformer. Snabbtest vid de allvarligaste tillstånden och flera mycket effektiva behandlingar finns att tillgå.
Vi har nyligen upptäckt att alla individer bär på autoantikroppar av samma typ som glomerulonefritpatienter, fast i mycket låga nivåer. Detta ger oss en ny infallsvinkel. Autoantikroppar är således i sig inget farligt utan det är mängden som är problemet. Därför studerar vi nu styrning av antikroppsbildning hos våra patienter och eftersom immunologin som helhet utvecklats enormt finns det många nya tekniker att använda.
För närvarande samarbetar jag och mina kollegor inom olika delprojekt med andra forskningsgrupper här i Linköping och med andra universitet i Sverige, Danmark, England, USA och Tjeckien. Dessutom deltar vi i några stora multinationella forskningsprojekt. Målet är att kunna bota glomerulonefriter med nya mediciner eller kanske till och med förhindra att de uppkommer.
För mig känns det angeläget att kunna upptäcka och bota njursjukdomar innan permanent njursvikt har uppkommit. Men eftersom det finns väldigt många olika njursjukdomar så kommer dialys och transplantationsforskning vara viktiga under många år framåt.
Om 10 år tror jag att det har tillkommit en handfull nya läkemedel med effekt på njursjukdomar som vid några specifika diagnoser kommer att göra en avgörande skillnad. Dessutom är jag övertygad om att vi kommer att ha nya och förbättrade diagnosmetoder för att följa förloppet av sjukdomarna. Det kommer göra det lättare att ge rätt dos till rätt patient.
Ett hinder i utvecklingen är att det satsas förhållandevis lite pengar på njurforskning trots att 10-15 procent av Sveriges befolkning bär på en kronisk njursjukdom. Det finns framgångsrika stiftelser som samlar in mycket pengar till exempelvis cancerforskning. Det har gjort cancerforskningen framgångsrik i vårt land och då får dessa forskare också mest av de statliga medlen. Därför är min förhoppning att Njurfonden kan bli lika framgångsrik.
Mårten Segelmark,
professor i njurmedicin vid Linköpings universitet