Milstolpar

Njurforskningens genombrott

1861
Skotten Thomas Graham myntar termen dialys efter att ha upptäckt att han kan avlägsna urinämnen med hjälp av diffusion genom ett specialutvecklat membran.

1913
Amerikanerna John Jacob Abel, Benjamin Turner och Leonard Rowntree konstruerar den första dialysutsöndringen som testas på hundar och kaniner.

1924
Tysken George Haas utför den första lyckade dialysen på en människa som drabbats av dödlig urinförgiftning. Han får dock inget stöd för sin forskning så att den kan utvecklas till en klinisk behandlingsmetod.

1943
Holländaren Willem Kolff testar bloddialys 1943. 1945 räddar han livet på en njursjuk patient genom bloddialys.

1946
Svensken Nils Alwall utvecklar den första lyckade dialysen på en människa med fast trumma för ultrafiltration i Lund, vilken börjar användas med framgång. Nils Alwall, Willem Kolff och Belding Scribner (se nedan) är de personer som har haft störst betydelse för utvecklingen av bloddialys.

1947
Världens första välfungerande dialysavdelning startas i Lund under ledning av Nils Alwall. Avdelningen byggs sedan ut i etapper.

1951
Dansken Claes Brun utvecklar tekniken för så kallad njurbiopsi med nål (Nils Alwall var egentligen den som först utförde njurbiopsi med nål 1944, men han publicerade inte sina resultat).

1954
Den första njurtransplantationen utförs i Boston mellan två tvillingar.

1961
Amerikanen Belding Scribner uppfinner en shunt av teflon som gör det möjligt att få permanent tillgång till blodbanan, så att blodkärlen som används för dialysbehandlingen inte förbrukas. Tidigare hade dialys endast kunnat pågå under maximalt 6 månader.

1964
Ett program för bloddialys i hemmet startas av Dr. Stanley Shaldon i London (Royal Free Hospital). Detta möjliggör att många dialyspatienter slipper åka till sjukhus flera gånger i veckan.

Den första njurtransplantationen utförs i Sverige under ledning av professor Curt Franksson på Serafimerlasarettet i Stockholm.

1965
Professor Lars-Erik Gelin bygger upp en transplantationsenhet på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

1968
Jean Berger och Nicole Hinglais beskriver den vanligaste av njurnystaninflammationer (glomerulonefriter) som förekommer i västvärlden, IgA-nefriten (där små ”utfällningar” av immunglobulin A kan ses i njurnystanen).

1973
Svensken Carl-Magnus Kjellstrand och medarbetare presenterar lyckade resultat av njurtransplantation hos insulinberoende diabetiker.

1976
Jack Moncrief och Robert Popovich introducerar ett nytt koncept för dialys: CAPD (Kontinuerlig ambulatorisk peritonedialys) som är en form av påsdialys. Detta möjliggör hemdialys – att många dialyspatienter slipper åka till sjukhuset flera gånger i veckan och att vara bundna vid en dialysapparat i flera timmar vid varje dialystillfälle.

1977
Baxter startar tillverkningen av dialyspåsar på initiativ av Dr. Dimitrios Oreopoulos.

1978
Baxters dialyspåsar börjar användas på patienter i Sverige för första gången i december.

1979
Gambro tar fram sin första produkt som möjliggör påsdialys.

1980
Immunhämmaren Ciklosporin lanseras vilket leder till färre avstötningar av transplanterade njurar.

1981
FDA (Amerikanska Läkemedelsverket) godkänner den första ACE-hämmaren, Captopril. ACE-hämmare och Angiotensin-II-receptor-blockerare (ARB) hämmar effekten av hormonet Angiotensin-II, som är förhöjt hos njursjuka. ACE-hämmare och AB kan minska progressen av njursjukdom och har inneburit en ”revolution” vid behandling av njursviktande patienter.

1984
Tacrolimus, ett nytt cyklosporinliknande läkemedel, börjar användas vilket ytterligare förbättrar resultaten efter njurtransplantationer.

1985
Niels Rasmussen och Fokke van der Woude presenterar ANCA (Anti Neutrofil Cytoplasmatisk Antikropps-test) som är förhöjt vid vissa typer av kärlinflammation (granulomatös polyangit), vilket kommer att underlätta diagnostiseringen av dessa sjukdomsgrupper.

1986
Klinisk EPO-behandling lanseras som ett sätt att stimulera bildningen av röda blodkroppar vid njursvikt, vilket innebär att många njursjuka slipper att genomgå regelbundna blodstransfusioner. För vissa behövde detta tidigare ske varannan till var tredje vecka.

1989
Svenskarna Bengt Rippe och Gunnar Stelin lanserar en simuleringsmodell (tre-porsmodellen) för bukdialys. Det blir nu möjligt att förstå de olika transportprocesserna under en dialyscykel samt att förutsäga olika utfall beroende på hur och med vilka dialysvätskor dialysen utförs.

1994
Britterna Chandra Mistry och Ram Gokal beskriver Icodextrin, som är en så kallad ”polymer” av glukos (stora sockermolekyler), som ett nytt osmotiskt verkande ämne i samband med påsdialys.

1995
Amerikanerna Lloyd Ratner och Louis Kavoussi genomför den första transplantationen av en njure från en levande donator med ”titthålskirurgi”.

1998
Svensken Karl Tryggvason och medarbetare vid Karolinska institutet beskriver betydelsen av nefrin som signalmolekyl och kontaktmolekyl i njurfiltret. Vid avsaknad av nefrin från födseln kan njurarna inte hålla tillbaka äggvita och ett massivt äggviteläckage (kongenialt nefrotiskt syndrom av finsk typ) uppstår.

Britterna Robert Foley, Patrick Parfrey och Mark Sarnak beskriver hur nedsatt njurfunktion starkt korrelerar till kardiovaskulär sjukdom (en dialyspatient i 25-årsåldern löper 500 gånger ökad risk att insjukna i hjärt-kärlsjukdom jämfört med en njurfrisk person).

1999
Gambro lanserar en ny sorts dialyspåse med extremt låga halter av glukosnedbrytningsprodukter.

2002
Amerikanen Garabed Eknoyan och medarbetare beskriver i den så kallade HEMO-studien att förskrivning av ökad dialysdos i HD med ”high-flux filter” inte medför någon fördel jämfört med konventionell dialys.

Den så kallade ADEMEX-studien, genomförd av mexikanen Ramón Paniagua och amerikanska medarbetare, presenteras. Studien, som har genomförts på sammanlagt 965 mexikanska patienter, visar att det inte finns några fördelar med förhöjd dialysdos i samband med PD.

2004
Amerikanen Alan S. Go och medarbetare konstaterar att även ganska måttligt nedsatt njurfunktion har ett samband med ökad sjuklighet i hjärt-kärlsjukdomar.

2005
Amerikanen Marcello Tonelli och medarbetare beskriver sambanden mellan förhöjda nivåer av serumfosfat och risk för hjärtdöd även vid måttlig nedsättning av njurfunktionen.

2009
Amerikanerna Laurence Beck, David Salant och medarbetare beskriver en ny typ av test (anti-PLA2R antikroppar) för att diagnostisera den vanligaste njurnystaninflammationen som förlöper med höggradig utsöndring av äggvita i urinen hos vuxna, den så kallade membranösa nefropatin.

Ettårsöverlevnaden för den transplanterade njuren och för patienten är idag över 95 procent. Långtidsöverlevnaden är också god, men kan förbättras betydligt om vi kan forska fram nya immunhämmande mediciner som i sig inte ger njurskador eller ökar risken för cancer som Ciklosporin och Tacrolimus gör.